Dottern och mannen är på sjukhuset och jag är ensam hemma med minstingen. Borde ha passat på att lägga mig tidigt och njuta av en hel natts ostörd sömn. Sannolikheten att minstingen vaknar mitt i natten är väldigt liten. Istället sitter jag och jobbar och jobbar... Känns som om jag aldrig kommer ikapp... Har ägnat flera timmar åt att försöka komma ikapp med mailen. Kvar är en lång lista över saker jag borde ta tag i och som jag ligger efter med. Har tagit mig i kragen och prioriterat bort en del saker som hade varit trevligt att vara med på, men som jag faktiskt inte måste gå på. Trevliga (och kostnadsfria) seminarier har bl a blivit bortprioriterade, fast jag har (till viss del) valt att behålla tiden i kalendern som uppbokad. Bara för att inte bli inbokad på en massa annat under den tiden.
Ikväll hade vi visning av huset. Det tog familjen 10 minuter att titta inomhus och utomhus. 10 minuter! Jag och mannen som hade slavat med att få till det (okej, kanske inte riktigt) perfekta huset. Bara att blåsa ut alla 23 ljus som vi hade tänt tog nästan lika lång tid som det tog för paret att traska runt i huset. Fast det blev väldigt mysigt med alla levande ljus och det luktade gott och hemtrevligt med av stearinet när jag sprang runt för att släcka - innan minstingen upptäckt det roliga (för stunden) att leka med eld...!
Mot tuffare mål!
3 år sedan
Hej!
SvaraRaderaFöljer din blogg och en sak jag reflekterat över är hur lika vi resonerar kring vissa saker. Jag har också jobbat heltid och inte önskat något annat. När barn nr 2 var 9 månader var det skiftbyte och dags för pappa att vara hemma. Nu i höst, 2,5 år senare, har jag gått ner till att arbeta 80% eftersom pappan ville börja jobba fullt igen. Jag var väldigt motvillig till en början, men nu njuter jag verkligen av det och har fått distans till mitt slit på jobbet, många gånger gjorde jag runt 50h/v. Det har varit en process, men barnen är bara små en gång har jag lärt mig att resonera nu. Kram till dig! /Terése
Mitt problem är att faktiskt också bara jobba, i mitt fall, 35h/vecka. Det är lätt att det blir mer ändå... Fast jag funderar på att gå ner till 80%. Kanske skulle det göra större skillnad... Skönt att höra att fler gör eller har gjort samma resa som jag gör. Det är så himla knepigt att få ihop livspusslet.
SvaraRaderaTror jag ibland söker energi via jobbet. Att få jobba fokuserat är ett sätt att glömma allt det andra. Att få känna sig riktigt duktig på något. Är säkert en duktig mamma också, men det är lätt att fokusera på allt det jag inte orkar göra här hemma.