Att fostra ett barn

Har sedan länge bestämt mig för att inte bli en curling-förälder. Bara för att dottern sitter i rulle ska hon inte få bete sig hur som helst. Det är samma regler om uppförande som gäller för henne som kommer gälla för minstingen allt eftersom hon blir äldre. Vill heller inte skydda dottern från alla faror. Brukar resonera som så att det inte är någon fara om hon slår sig lite, det gör alla barn, så länge det inte finns någon fara för att hon skadar sig allvarligt. Fast det där kan vara väldigt svårt att avgöra ibland, eftersom hon inte tar emot sig alls när hon trillar. Vill ändå att hon ska få uppleva lite frihet, även om jag emellanåt inombords är rätt nervös för att hon ska trilla... Hon är superlycklig när hon sitter på toalettstolen och låter benen dingla. Hon lutar sig ibland lätt framåt eller bakåt och testar var gränsen för hennes balans går. Sedan ropar hon stolt "mamma, mamma, titta!" Samma sak när hon sitter på golvet och lyckas hasa sig fram en liten bit eller sitter och balanserar med ena benet fram och andra uppdraget med knät mot hakan. Det är stort för henne och jag är megastolt. Känner hon sig stolt över sina framgångar, så är jag det dubbelt upp.

Det som känns som ett naturligt agerande verkar inte alls vara lika naturligt för andra. Märkligt. Det är ändå bevisat att barn som haft föräldrar som curlat dem, inte alls klarar sig lika bra i livet. Startar man sedan sedan mitt i en uppförsbacke, som barn med särskilda behov ofta gör, då blir livet knappast enklare för att man vant sig vid att någon alltid fixar allt. Har i vart fall fått kommentarer från flera att de verkligen tror på min filosofi, men att det inte är så vanligt hos föräldrar till barn med funktionsnedsättning att resonera på det sättet. Jag och mannen skiljer oss också åt en del. Det tar ju längre tid med vissa saker, som när dottern hjälper till att fylla tvättmaskinen eller bre smör på en macka eller hjälpa till med blöjbytet på minstingen. Jag har nog större tålamod på den punkten, vilket kan tyckas paradoxalt - jag som har världens sämsta tålamod i andra lägen. Förhoppningsvis tränar jag omedvetet en annars ganska svag sida hos mig. Mannen busar istället med henne på sätt som jag inte orkar coh det betyder väldigt mycket för dottern. Förhoppningsvis kompletterar vi varandra bra som föräldrar.

Dottern älskar, som hon kallar det, att bråka. Vad hon menar är att brottas. Det gäller att vara fokuserad när man tumlar runt med ett barn som inte själv hjälper till och som lätt flyger med som en disktrasa. Hålla koll så att huvudet är stabilt, att armarna inte kommer i konstig vinkel och så att hon inte i övrigt kläms. Dottern skriker av skratt och ber om mer, mer, mer. Hon blir i princip alltid ledsen när jag eller mannen inte orkar mer. Leken är stödfamiljens påfund och jag är hur tacksam som helst att även de kan visa oss tips på lekar som får dottern att känna sig precis som vilket barn som helst. Även om det är jag som är föräldern, så finns det inte något som säger att jag är bäst på att komma på allt som passar för dottern.