Kalas, kräk och stress

Igår åkte vi upp till svärmor för att fira hennes födelsedag. Minstingen var redan på plats och dottern har varit hos stödfamiljen, så det var bara jag och mannen som satt i bilen. Hade inte sett minstingen sedan i måndags morse, så det var verkligen underbart att få träffa henne igen. Hon är så himla söt.

Strax efter att vi kommit var det dags för lunch. Minstingen borde varit hungrig, men hon blev så uppspelt av att vi kom att hon inte alls kunde tänka sig att sitta still. Istället sprang hon mest runt i lägenheten och emellanåt sprang hon fram till mig och fick en bit potatis att tugga på. Inget bra bordsskick alls..., men hur skulle jag kunna låta bli när hon varit ifrån oss så länge?

På kvällen, när gästerna hade åkt och minstingen somnat, tog jag och mannen bilen in till stan och satte oss på en restaurang. Det var helt underbart att få vara helt själva. En timma, ett glas vin och en förrätt som vi delade på. Så mycket det ger! Var ändå i säng till kl 22.

Svärmor erbjöd sig att ta hand om minstingen på morgonen så att vi kunde få sovmorgon. Verkligen uppskattat, även om jag - självklart - inte kunde sova speciellt länge. Det kändes ändå lyxigt att kunna ligga kvar i sängen en stund och lyssna på när svärmor och minstingen lekte utanför dörren.

Vi hade inte hunnit många mil i bilen hem förrän minstingen kräktes. En strid ström av illaluktande kräk kom ur hennes stackars kropp. Bara att stanna vid sidan av vägen. Torka kräk så gott det gick och leta upp ombyte. Stackars lilla minstingen. Hon var hur ledsen som helst. Hosta och åksjuka är inte alls någon bra kombination!

Väl hemma fick hon sova en liten stund innan det var dags för mannen att ta med sig henne till 1 års kalas och själv åkte jag iväg för att hämta dottern.

Så fort vi alla var hemma startade kaoset igen. Det är märkligt hur snabbt stressnivån stiger för både mannen och mig när vi kommer hem. Det känns som om vi aldrig kommer ikapp med allt som behöver göras. Nytt hus, assistans, befintligt hus, ny förskola, städa, tvätta... Borde nog tvätta av bilbarnstolen ordentligt efter minstingens kräksession, men orkar bara inte... Jag hoppas att bilen vädrar ut doften under natten.

Dottern ligger fortfarande och ropar. Hon borde vara riktigt trött, men istället springer jag och mannen fram och tillbaka, fram och tillbaka. Är det inte lägesförändring i sängen, så behöver hon dricka, nallen har trillat så att hon inte når honom, täcket har åkt av...

Jag hoppas att vi snart ha en assistent som kan hjälpa till lite på vardagskvällarna också. Det hade verkligen behövts! Jag tror att det är en anledning till att jag och mannen känner oss så slitna och att vi inte hinner med något alls. När väl båda barnen sover så är det dags att själv göra sig iordning för natten.