Sjukresor, varför fungerar de aldrig som de ska??

Igår kväll och i natt hade vi assistans. Så underbart! Jag och mannen satt och tittade förundrat på varandra igår när minstingen hade lagt sig. Så lungt. Kändes som om vi båda hade massor med egentid. I vanlig ordning utnyttjade jag min genom att gå och lägga mig... Har verkligen inte mått bra på sista tiden. Trött, hängig, illamående, ofokuserad...

Idag på förmiddagen var det dags för bad för dotterns del. Bassängen på habiliteringen hade äntligen öppnat igen och fredagsgrupperna kunde starta. Mannen hade ringt i god tid för att boka sjukresa, d v s taxi mellan förskolan och habiliteringen. Han hade poängterat vikten av att det fanns en fastspänd bilbarnstol, en bakåtvänd sådan i bilen.

Taxin kom i hyfsad tid. Bilbarnstol fanns faktiskt med. I bagageluckan förvisso, men ändå. Chauffören hade däremot inte någon koll alls på hur man skulle spänna fast den. Han tittade osäkert på mig och pedagogen från dagis (som även jobbar som dotterns assistent), med hopp om att vi visste hur man skulle göra... Suck...

Först var han på väg och spänna fast stolen på passagerarsidan där framme. När pedagogen frågade om han inte hade air bag där framme, så mumlade han något om att jo, det hade han ju... Bak med stolen till baksätet. Nästa problem visade sig vara att det inte fanns något alls att spänna fast den med under framsätet. I vart fall inget som vi kunde se. Chauffören hade ingen koll alls, utan försökte sätta fast stolen på alla möjliga konstiga sätt. Efter ett tag föreslog han att han kunde köra försiktigt... Dottern skulle alltså sitta i en icke fastspänd bilbarnstol och så skulle han köra försiktigt. Jag blir helt matt... Nej! Hon ska inte sitta i en felaktigt (eller inte alls) fastspänd bilbarnstol!

Pedagogen sa till honom att då fick han väl ringa och be dem skicka en annan bil. Chauffören ringde, men menade att de hade sagt att han bara skulle spänna fast stolen. Det fanns ingen annan bil (något som kundtjänst senare dementerade. Det hade funnits en alternativ bil). Det hela slutade med att jag fick köra dottern till badet.

På vägen in ringde jag kundtjänst för att anmäla att de ännu en gång inte klarat av att uppfylla gjord beställning. Tjejen i kundtjänst tyckte det var så festligt att hon skrattade... Snacka om kränkande behandling. Jag påtalade syrligt att jag inte riktigt såg det festliga i det hela, men hon fortsatte att vara glad... Hon menade även att det var pedagogens ansvar att spänna fast deras stol och att det omöjligt kunde vara så att det inte fanns något att fästa fast den i, eftersom alla deras bilar var nya. Häpp! Sedan när försvann förarens ansvar från att säkerställa att passagerarna sitter säkert? Antaligen en helt ny lag, som bara hon känner till... Bad om hennes namn (fick bara förnamnet) samt hennes chefs namn och telefonnummer.

När jag släppt av dottern på badet så började jag jaga chefen. Lämnade ett meddelande på hans telefonsvarare, men han har inte hört av sig. Ringde därefter mannen för att berätta vad som hänt, samt be honom ringa beställningsresor och begära en annan bil för hämtning.

Vid hämtningen hade det också kommit en annan bil - utan fastspänd bilbarnstol. Chauffören hade heller ingen koll på hur han skulle göra. Eftersom han hade kommit 15 minuter före utsatt tid, så skickade pedagogen iväg honom för att under den tiden se till att bilbarnstolen blev fastsatt. En stund senare kom taxin tillbaka. Denna gång med bilbarnstolen fastspänd - men på fel håll... Dottern får pga sin funktionsnedsättning inte åka framåtvänd... Chauffören hade ingen aning om hur han skulle göra för att ändra stolen... Suck...

Det hela slutade med att dottern och pedagogen hade åkt buss tillbaka. Tror att dottern blev ganska nerkyld under hemresan, för hon har blivit både hes, hostig och rosslig i halsen. Jag hoppas verkligen inte att det skrinlägger sjukhusbesöket i nästa vecka...!

Vid lunchtid var det alltså dags för nästa samtal till kundtjänst. Denna gången fick jag prata med samma kvinna. Sa till henne en bit in i samtalet att jag uppskattade att hon inte skrattade denna gången. Tror hon förstod piken, för hon bad i vart fall om ursäkt för att hon hade skrattat på morgonen. Vad hon hade menat var att hon tyckte det kändes så tröstlöst, eftersom det inte var första gången jag pratade med henne om felaktigheter i samband med sjukresorna.

Har bett henne ta fram statistik på hur många gånger jag har ringt och felanmält och bifoga det i det svar som ska skickas till oss inom 7 dagar (enligt deras regelverk).

Man kan bli matt för mindre.... Å andra sidan så finns det nog goda chanser att få en journalist att skriva om ärendet när jag har fått svaret (inkl statistiken). Kanske är chefen snabbare att ringa upp en journalist som söker honom, än en okänd människa. Berättade ändå inte varför jag ville bli uppringd, utan sa bara att jag behövde komma i kontakt med honom.