Min terapeutiska förmåga...eller snarare brist på förmåga

Häromdagen tittade dottern på mig och sa: "Mamma, visst har jag svaga ben?". Mmm, svarade jag. "Det gör att jag inte kan gå, eller hur?". Mmmm. Hade önskat att hon hade vidareutvecklat det hela, men en annan mamma som var i närheten tyckte nog att det blev väl jobbigt för hon vände sig till dottern och sa till henne "Men du är jätteduktig på att köra rullstol!" och det är hon! Hade bara velat höra om hon hade fler funderingar kring sin funktionsnedsättning.

Har kämpat i flera veckor nu i att försöka ha ett mer terapeutiskt samtal med dottern för att försöka få fram vad hon vet hon sin sjukdom och om det är så att hon bär på någon form av funderingar eller ännu värre skuld... Får inte ur henne något alls. Nu efter sjukhusbesöket har jag också försökt prata med henne. Hon var jätteledsen när hon skulle ta blodprov och ännu mer ledsen första natten med andningsmasken. Allt jag får ur henne är att hon inte gillar masken, att den inte var bra. Kan ju inte tjata på henne för att tvinga ur henne något. Har istället försökt med lite olika metoder, via lek. Antingen är det jag som är totalt värdelös eller så har hon inte några funderingar, fast det borde hon ha...