Första dagen med gips

Det vore nog att ta i att säga att minstingen är glad i sitt gips... Hon har försökt gå, men det vill sig inte. Det gipsade benet är väldigt mycket längre än det andra pga gipset. Har försökt hålla henne under armarna, men det går ändå inte. Istället gråter hon. Stora tårar trillar över kinderna när hon försöker ta sig fram så som hon brukar. Går inte att förklara. Försöker istället gissa vad det är hon vill göra eller vilken leksak hon vill nå.

Det hade varit lite enklare om hon hade pratat..., men hennes enda vokabulär består av mamma, pappa, ka och da. Tror hon sa "hallå" i morse, men det hjälper ju inte så mycket i sammanhanget.

Om en stund kommer pappa hit för att sällskapa ett par timmar. Om vädret håller i sig så ska vi ta en promenad innan lunch. Som tur är har vi ännu inte sålt vår gamla sulky. Den nya går det inte att fälla upp fotstödet på och hon bör inte sitta med hängande ben, i vart fall inte det som är gipsat.

Mannen är lite orolig för att dottern ska önska sig gipsade ben när minstingen blivit av med sitt. Det han är orolig för är att dottern ska koppla ihop att om man har gipsade ben ett tag så kan man gå sedan. Just nu kan ju inte minstingen gå, men när det är av så kommer hon självklart kunna gå igen. Är inte så säker att det kommer bli ett problem. Inte om vi ser till att prata med henne om vad som har hänt, varför benet är gipsat och vad som kommer hända sen. Ännu så länge verkar hon inte bry sig så mycket. Gips eller ej, det är ju fortfarande hennes lilla syster, som absolut vill finnas intill henne när hon ska på toaletten.