Funderingar...

Ibland funderar jag på om det är så att det är jag som är överdrivet gnällig, att det är jag som ser livet onödigt krångligt, att livet inte alls är så jobbigt som jag försöker framstå det att vara. Det är då det är så skönt att prata med andra i samma sits, att få höra från andra mammor som följer min blogg som säger att de känner igen sig när de läser det jag skriver. Även om vi inte lever exakt samma liv, så ger det ändå både bekräftelse och tröst att veta att andra också går eller ha gått igenom samma saker. Känslan av ensamhet när ingen annan riktigt förstår. Någon som förstår hur ont det kan göra inombords när livet inte riktigt blev som man tänkt sig. En smärta som är blandad med en oerhörd glädje över den underbara familj man har fått.

Sitter uppkrupen i soffan med datorn i knät och tända ljus på bordet framför mig. Har precis tittat på en väldigt söt kärlekskomedi på DVD. Det är sällan jag tar mig tiden att göra något själv, något jag verkligen vill och uppskattar. I morgon är det min tur att ta morgonpasset med minstingen, så jag ska snart lägga mig. Mannen och svärmor är inne i stan och äter på en riktigt bra restaurang. Hennes födelsedagspresent från oss. Även om det är fantastiskt god mat - för att inte tala om vinerna - på restaurangen, så känns det inte som någon uppoffring att vara hemma med minstingen. Uppskattade faktiskt mer att få sitta i soffan, äta pulvermos med ärtor och ketchup (studentmat....) och titta på film...